[Nervös]

Jag har nyss pratat med Mamma i telefon som ska prata med en läkare idag (privat läkare) Kanske finns en tid för mig idag. Hela kroppen skriker : Nervös! Och det är jobbigt.
Jag tycker inte om undersökningarna för jag får så fruktansvärt ont efteråt. Värre än vanligt.
Så jag är väldigt nervös för detta. Får se vad som sker idag. Om det blir idag. Bättre idag egentligen för då får jag det överstökat (Längesen jag va på undersökning) och det är lika jobbigt varje gång.
När jag tänker på läkare blir jag nervös, mår illa, glömmer vad man ska prata om. Usch, det är jobbigt. För jag har fått så många läkare som ändå inte hjälpt mig så jag hoppas väldigt mycket på denna men samtidigt är det jobbigt psykiskt för man hoppas så mycket och för varje nedslag man får så hamnar man på noll och mår dåligt igen. Det är svårt att förklara.

Men hoppet finns och jag är fruktansvärt nervös. Nu mår jag illa också!

Mvh Mig

[Tabletter?!]

Ska man behöva leva på tabletter? Nej, säger jag. Aldrig att jag alltid kommer behöva äta tabletter för att vara en hyffsat funktionabel människa! Det kommer aldrig på tal!
Men nu en tid här har jag verkligen varit tvungen att äta smärtstillande för att ens kunna hålla mig vaken (För att inte svimma som jag annars gör)

Det börjar ta på mina krafter. Kroppen mår inte bra!

mvh/Mig

[Är som det är just nu]

Just nu är det som det är och jag kan inget göra. Äter fortfarande mina tabletter för att kunna röra mig något. För att inte svimma=/ Nu börjar det bli för mycket känner jag. Frustrationen kommer krypande på mig hela tiden och jag känner mig hjälplös & försvarslös.
Vad ska man göra när man känner såhär? Hur ska jag komma över alla dessa jobbiga tankar? Tankarna om att livet kunde vara bättre? Livet är inte meningen att det ska se ut på detta viset?
Min man hjälper mig oerhört mycket och han är det bästa stöd jag kan ha. Utan honom hade jag inte klarat av detta som jag gör.
Mina föräldrar och syskon ska också ha tack! Ni är underbara.

Nu ska jag vila igen!
Mvh/Mig

[Fredag Morgon]

Först tänker jag börja med att förklara varför jag gjort min sida Svart/Vit & Grå. Det är för det är så jag upplever livet med skadan. Ibland är det vitt (Hyfsat bra) sen grått (När allt blir värre) Svart (När jag har väldigt ont). Så jag använde färgerna för att förmedla hur jag ser på saken.

Igår börjades det igen. Hade väldigt ont och det blev värre och värre för varje 5:e minut som gick. Till slut så hade jag ingen känsel i mitt högra ben. Från höften och ner till foten. Jag brukar för det mesta få panik när det blir så. Har fått för mig att jag blir förlamad för resten av livet. Men jag höll mig lugn för att inte spänna mig så mycket (för då får jag dubbelt så ont) Daniel hjälpte mig med lite massage på ryggen och benet så då fick jag tillbaka känseln i benet. Det va skönt. Värken i ryggen blev bara värre och värre. Sen skulle jag gå på toaletten. Efteråt när jag var klar så ska jag gå ut därifrån, innan jag hinner öppna dörren så svimmar jag och slår axeln och örat mot dörrkarmen (Eftersom man sjunker ihop när man svimmar på något vänster, vet inte hur det ser ut men man kan göra sig rejält illa) idag har jag ont i min axel men det är inget allvarligt.
Så det va en jobbig kväll igår. Jag grät nonstopp till tabletten började verka och jag började slappna av.
Det är jobbigt. Det är svårt att vara lugn i ett sånt tillfälle när man inte vet hur illa man slagit sig när jag svimmat. När man inte vet hur man ser ut efteråt.
Man vet att det värker vid örat och kinden mer vet man inte när man börjar vakna till. Alltid rädd för att det ska bli märken för folk kan tro vad som helst då.


Men det har varit en jobbig kväll igår. Men allt blev bättre efter ett tag. Det jobbiga idag är mi axel.


Vill tacka alla som läser min blogg. Tack så hemskt mycket.

Mvh/ Mig

[Så..]

Som ni nu ser har jag gjort om lite på bloggen och kommer nog att fixa och dona lite till med jämna mellanrum. Skriver mer senare.

Mvh/Mig

[Mycket men ändå lite]

Egentligen har jag hur mycket tid som helst att skriva i bloggen men ändå så känns det inte som jag har det. Eller jo det gör det väl men jag har ju min privata blogg också som jag skriver om allt förutom min värk i.
Har fått äta tabletter om vart annat nu i ca en vecka? Något i den stilen. Har inte ätit på länge innan detta så det känns i kroppen hur man mår av dom. Inget jag ser fram emot att ta iaf.

Nu ska vi uppsöka en privatläkare som kanske kan hjälpa oss mer än landstinget. Det får vi hoppas. För jag börjar tröttna på detta.
Så det har jag framför mig. har beställt miljoner papper hit och dit och ska nu betala en läkare. Men min mamma och pappa går in och hjälper till med den biten.

(Dom har gjort om på blogspot så hade lite svårt att komma in på den)

Nu ska jag kolla lite på bloggen och kanske redigera den lite.

/Mig

[Måndag]

Har sedan en tid förut skrivit ner saker på papper hemma och tänkte att jag skulle börja fyla i det idag. Så det gjorde jag. Blev känslo mässigt jobbigt men jag fick ge mig efter en liten stund. Det är en jobbig situation jag sitter i och vet inte riktigt vad jag ska göra.
I tre dagar nu har det varit hemskt. Så för första gången på länge så har jag ätit tabletter för detta. Så det har varit svårt. Psykiskt är det jobbigt att äta tabletter för det är ingenting för mig. Mår inte alls bra av dom. Men tänkte skriva lite mer om det jag har hemma på papper. Men skriver inte allt men en kort samman fattning.

Jag va då med om en olycka på min gamla skola som jag gick på år 2004/2005. Jag blev ned knuffad från en lång trappa och gör mig riktigt illa. (Minns inte hur det gick till riktigt) Men ont hade jag. Jag försökte att inte visa det för någon och lyckades väldigt bra. Men sen 2004/2005 svimmar jag av i mitt gamla hem som då bevittnas av min mamma & pappa. Ambulans tillkallades och kom hem till oss. Dom ville inte först ta med mig för dom tyckte jag såg pigg ut när jag låg på golvet. Men min mamma tyckte att dom skulle prova att ställa mig upp( Eftersom jag inte kunde själv) Och det gör dom. Jag svimmar igen av smärtan som satt runt min rygg. Den va olidlig. Värken satt i ländryggen. Det va en hemskt upplevelse. Vi kommer fram till lassarettet ( minns hur det lät konstigt när ambulansen åkte in på lassarettet) Dom ville få det till att jag va gravid men det va jag inte & det försökte jag säga dom men dom ville få det till det. Dom gör sina prover och det visar att jag hade rätt och dom fel. Jag röntgas men det visar ingenting (Vanlig röntgen) Så jag får smärtstillande och ett rum. Först fick inte min mamma vara kvar men hon stannade. Men ingen säng=/ Dåligt tyckte jag.
Väldigt dåligt med hjälp för anhörig. Ja, som sagt så fick jag vara kvar under natten. På morgonen därpå så fick jag en snabb undersökning och ett recept på Tradolan, dekloflenak & panodil. Bara att åka hem utan att veta vad det egentligen var med mig. (Dom sa att det va musklerna, men det kändes inte som det) Fick åka hem. Jag kunde inte göra någonting själv på ett tag hemma. Fick hjälp med duschningen, toalettbesök. Ja allt ni kan tänka er. Utan mina föräldrar vet jag inte vad jag skulle ta mig till om jag ska vara ärlig. Jag blev beroende av dom.

2007 fick jag min första MRT och det är alltså något år emellan med många sjukhusbesök! Och först då ger dom mig en MRT som visade att jag har ett grovt och stort diskbråck mellan L4-5. Det va hemskt att höra det. Jag fick panik eftersom jag inte visste någonting om det. Jag visste att en hunds rygg kan gå av pga: diskbråck. Så jag va livrädd. Jag grät och visste inte vad jag skulle ta vägen. Min man tog hand om mig och min mamma kom till oss samma dag och vi grät ihop. Hon är ett stort stöd för mig i denna resa. Samt min pappa.
Vi har nu fått hjälp av hjälmedelscentralen med saker till toalett, dusch & en stol.
Men jag får ingen hjälp av försäkringskassan pga: att jag inte varit inskriven på Arbetsförmedlingen, men varför skulle jag vara det med tanke på att jag inte KAN jobba. Då kan jag ju inte vara inskriven! Så det är jobbigt att bara leva på en lön/inkomst.

Just nu sitter jag både utan läakre och utan inkomst! Så det är min situation.

Mvh/Mig

[Värker]

Det värker idag och är riktigt jobbigt. Ska röra lite på mig om en stund och se om det kan bli lite bättre?! Det får vi hoppas på så jag kan fixa och dina lite idag.
Molande värk ner i benet (höger ben)

Mer uppdateringar senare.

Mvh/mig

[Bilresan]

Åkte en lång bilresa igår på sammanlagt ca 6timmar + lite till. Det gjorde inte min situation bättre med min rygg. Har ont idag också. Men igår på väg hem från våran utflykt så va det fruktansvärt. Försökte hålla igen så mycket som möjligt för man vill inte belasta alla andra i bilen. Allt medlidande kan vara jobbigt ibland. Man vill vara som vanligt. Men jag kände att humöret åkte upp och ned hela tiden. Från glad och posetiv till gråtfärdig. Men inga svimningar, och det tyckte jag va helt underbart. (Låter konstigt men det är jobbigt att när jag får väldigt ont så svimar jag som ni vet från dom andra inläggen jag skrivit så det känns underbart när man klarar sig utan att svimma) När jag kom hem så tog det ett tag att somna för värken va så pass jobbig. Det går an när man inte slappnar av. Men när man ska sova så måste man slappna av och det är riktigt jobbigt. Men somnade efter ett tag. Har molande värk just nu som ligger där och nästan väntar på ett felsteg för att bryta ut. Så jag tar det väldigt lugnt och fint just nu så att jag kanske slipper den värsta värken.
Har fått tips av en närstående om vart jag kanske kan vända mig (Göra ett frsök kan man alltid, det kan ju inte bli värre) Så jag ska göra allt jag kan för att få brevet klart och vara nogrann i det och verkligen göra mitt bästa för att nå fram. Så jag känner mer hopp nu kan jag säga. Känns som att det kanske blir bra. Jag kanske har en framtid utan denna värk om inte annat med hjälp av kunniga mäniskor som kanske kan hjälpa mig till ett bättre liv? Till att lära mig att anpassa mig. Känns hoppfullt nu! Och det är sånt jag behöver.

Jag ska nu sätta mig och skriva detta brev och försöka knopa ihop det så bra jag kan.

Skriver mer senare när jag kommit igång och jag kommer försöka uppdatera så mycket jag kan. Har varit dålig på det just för att motivationen har inte varit den bästa.

Jag försöker träna så mycket som möjligt på egen hand och håller mitt hopp upp!

Tack alla för responsen jag får och för allt stöd jag fått av er läsare. Det betyder mycket!
Mvh/Mig