Senaste

Fredags: Så va det möte med olika enheter om vad vem kunde hjälpa mig med.
Det gick inge vidare kändes det som. Jag har ju ingen inkomst med tanke på att F-kassan nekade mig för att jag inte va inskriven på Arbetsförmedlingen. Och arbetsförmedlingen anser att jag inte ska stå inskriven som arbetsökande för att jag inte är arbetsförd. Alltså ett dilemma för mig.
Så alltså ingen hjälp av F-Kassan. (Som ändå inte va närvarande) Ska ev: överklaga nu till länsrätten.
Så socialen anser att min fästman ska försörja mig eftersom vi bor tillsammans. Så dom kunde inte heller hjälpa mig. Men dom kan hjälpa mig att komma ut på en aktivitet 1timme om dagen men utan någon ersättning. (och inget busskort heller) Så pengar är uteslutet att jag ska kunna få för att känna att man kan försörja sig själv. Som man gärna vill till en viss del när man flyttat hemifrån, skaffat ett eget liv med den man älskar och bor ihop med. Men det kan jag inte göra.
Så hur ska man egentligen reagera? Att man kan inte försörja sig själv? Det är ju nedlåtande för en själv. Men läakren tyckte allt verkade konstigt och ska ge mig nya läakrintyg igen.
Så ska försöka ansöka om Bostadsbidrag & aktivetsersättning. Men aktivitetsersättning kan jag inte söka förens i Juni:( Så jag måste vänta tills då. Det är mina alternativ. Ska det inte finnas något skydd åt oss som är unga som inte är i form? Som har en skada?
Jag har inget att falla på. Jag har ingen hjälp att hämta för att kunna köpa mig ett enkelt busskort. Min fästman gör allt han kan. men han kan inte mer än det han gör. Han är mitt allt och gör så mycket för mig. Men det finns inte mer jobb för honom och han behöver vila.

Så... vad ska man ta sig till. När alla skyller på varandra? Enheterna borde ju veta vem man ska söka sig till. Men inte här. Här står man 19år och har ingen hjälp från samhället man lever i.